"Underbarnet personifierat" vs. Distans
Mina ben är lite slut nu, men jag är sjukt nöjd. Idag har jag sprungit i Skatås och totalt blev det lika långt som ett Gbg-varv. Det började med ett varv runt 8:an, sen ett varv runt 5:an och till sist ett till varv runt 8:an. Varvet runt 5:an var definitivt det värsta, den rundan är mördande. Även sista 8:an åt upp den största delen av min motivation, men jag kom runt åtminstone. Tiden var också helt okej, jag sprang på ungefär 1 timma och 50 minuter, vilket bara är en minut över min bästa tid. Så nöjdheten är total.
Jag har faktiskt inte hunnit med så mycket annat än att springa idag förutom att jag har ätit en hel del. Kändes vettigt.
Nu bör jag plugga lite också, men bara lagom mycket... Att plugga för mycket är nästan lika dåligt som att inte plugga alls, åtminstone inbillar jag mig det. Så nu blir det benen upp i soffan och lite läsning. Behövlig vila.
Jag kan inte bestämma mig riktigt hur man bör betrakta sig själv... Är det bra att se sig själv som underbarnet personifierat eller är det bättre att ha distans till sig själv? Jag gillar mig själv, men jag tror distans funkar bäst för mig.
Jag har faktiskt inte hunnit med så mycket annat än att springa idag förutom att jag har ätit en hel del. Kändes vettigt.
Nu bör jag plugga lite också, men bara lagom mycket... Att plugga för mycket är nästan lika dåligt som att inte plugga alls, åtminstone inbillar jag mig det. Så nu blir det benen upp i soffan och lite läsning. Behövlig vila.
Jag kan inte bestämma mig riktigt hur man bör betrakta sig själv... Är det bra att se sig själv som underbarnet personifierat eller är det bättre att ha distans till sig själv? Jag gillar mig själv, men jag tror distans funkar bäst för mig.
Kommentarer
Postat av: Elli
Duktigt!!
Trackback
