En vecka av glädje, sol och bitterhet
En vecka på ett berg i februari, hur kul kan det bli? Fantastiskt tydligen. Skidåkingen i Ponte di Legno har varit riktigt bra, tydligen har de inte haft så mycket snö på evigheter samtidigt som solen sken så gott som hela tiden. Men skidåkningen kommer ju trots allt i andra hand när man reser tillsammans med ett gäng riktiga mongon.
Mycken glädje har spridits, dels i samband med alkohol och dels genom interaktioner med allmänt roligt folk. Nya bekantskaper har gjorts, och gamla har befästs.
Temat för årets skidvecka har varit solning vilket har lämnat spår på näsor, kinder, hakor och grisar. Trots detta tycker jag att vi lämnar Italien bakom oss utan att vi missat något viktigt. När vi ändå fortfarande är inne på positiva saker så kan vi ju gratulera familjen K som än en gång dominerar hockeyspelsturneringen trots övertygande insatser från andra familjer. Denna årliga turnering har en förmåga att sålla den riktiga talangen från människor som bara talar stort och brett om sin egen fantastiska person. Ja, du vet vem du är!
Nog om detta, nu övergår vi till att behandla det riktigt roliga, alltså bitterheten. Det började på onsdagen då en viss guide, talanglös som få, lurar ut oss på en resa till Madonna di Campiglio och den berömda Stenmarks-backen. Resan hade från början vissa barnsjukdomar då det krävdes tre bussbyten bara för att ta sig till rätt system, sedan hade guiden bara en vag uppfattning om hur vi egentligen skulle ta oss vidare. Som tur är så består vårt resesällskap av ett gäng inte så tafatta män med ett kollektivt lokalsinne som den bästa sherpa så till sist befann vi oss vid den omtalade backen. Problemet var bara att när vi väl når toppen av den så är den avstängd. Barnsjukdomen hade utvecklats till kronisk bronkit och antiklimaxet var totalt. Vi begav oss hemåt igen efter en dags stressande med ett stort mått av sarkasm och väl dold bitterhet i bakfickan.
En annan ljuspunkt på resan var sista skiddagen då vi efter att ha avnjutit lunch, varm choklad och sol på en restaurang under ett antal timmar finner att ett så kallat "fucking jävla Bockstens-mongo" har stulit mina stavar, och lämnat ett par stumpar i gengäld som bara skulle kunna kallats stavar av deras egen mor. Som den förstående människa jag är tar jag med mig stumparna, åker hem och lämnar dem symboliskt i sista branten nästan utan några svordomar alls.
Tycker ni att detta räcker? Självklart så skall denna historien ha sin beskärda del av den berömda italienska byråkratin. När vi imorse, sisådär klockan 5, gick upp, åt vår frukost och satte oss på en buss mot flygplatsen i Verona var vi relativt trötta och rätt sugna på att komma hem. När vi når flygplatsen möts vi om beskedet att flyget är något försenat, bara 45 minuter eller så till klockan 11 och det får man väl räkna med. När tiden väl är inne och vi stiger in på bussen som skall föra oss ut till planet så blir vi först stående på bussen cirka 30 minuter innan den kör ut, stannar till och kör in igen. Vi blir än en gång inslussade i vänthallen där vi blir informerade om att planet är försenat på grund av "operational issues". Luddigt kanske ni tycker, och det är helt rätt. Estimated time of departure fortsatte att stundtals öka halvtimmavis tills högtalarsystemet runt klockan 13 säger att de faktiskt inte vet när planet kan tänkas lyfta. Strax efter detta, kanske runt halv 14, blir vi till sist inslussade i bussen ånyo, utkörda till planet och denna gången får vi faktiskt gå på. På planet berättar en lätt trött kapten att hela förseningen beror på att det italienska luftfartsverket har utsatt planet för en oplanerad kontroll och vid denna kontroll har de funnit att en skruv, som enligt kaptenen "inte påverkar vår flygning överhuvudtaget", saknas. Denna skruv måste alltså ersättas, men detta måste självklart utföras av utbildade tekniker. Problemet är bara att de italienska teknikerna som finns på plats inte är godkända enligt svenska regler. Ett papper med en autentisering måste därför färdas från Sverige till Verona vilket tydligen tar flera timmar med modern teknik. Seri-jävla-öst.
Där har vi ett utdrag från min vecka i Italien, anledningen till att bitterheten har fått ta överhanden är att jag tror att underhållningsvärdet i denna är större än om jag skulle berätta om hur sjukt bra jag haft det. För jag har trots allt haft det sjukt bra.
Mongo for life
Mycken glädje har spridits, dels i samband med alkohol och dels genom interaktioner med allmänt roligt folk. Nya bekantskaper har gjorts, och gamla har befästs.
Temat för årets skidvecka har varit solning vilket har lämnat spår på näsor, kinder, hakor och grisar. Trots detta tycker jag att vi lämnar Italien bakom oss utan att vi missat något viktigt. När vi ändå fortfarande är inne på positiva saker så kan vi ju gratulera familjen K som än en gång dominerar hockeyspelsturneringen trots övertygande insatser från andra familjer. Denna årliga turnering har en förmåga att sålla den riktiga talangen från människor som bara talar stort och brett om sin egen fantastiska person. Ja, du vet vem du är!
Nog om detta, nu övergår vi till att behandla det riktigt roliga, alltså bitterheten. Det började på onsdagen då en viss guide, talanglös som få, lurar ut oss på en resa till Madonna di Campiglio och den berömda Stenmarks-backen. Resan hade från början vissa barnsjukdomar då det krävdes tre bussbyten bara för att ta sig till rätt system, sedan hade guiden bara en vag uppfattning om hur vi egentligen skulle ta oss vidare. Som tur är så består vårt resesällskap av ett gäng inte så tafatta män med ett kollektivt lokalsinne som den bästa sherpa så till sist befann vi oss vid den omtalade backen. Problemet var bara att när vi väl når toppen av den så är den avstängd. Barnsjukdomen hade utvecklats till kronisk bronkit och antiklimaxet var totalt. Vi begav oss hemåt igen efter en dags stressande med ett stort mått av sarkasm och väl dold bitterhet i bakfickan.
En annan ljuspunkt på resan var sista skiddagen då vi efter att ha avnjutit lunch, varm choklad och sol på en restaurang under ett antal timmar finner att ett så kallat "fucking jävla Bockstens-mongo" har stulit mina stavar, och lämnat ett par stumpar i gengäld som bara skulle kunna kallats stavar av deras egen mor. Som den förstående människa jag är tar jag med mig stumparna, åker hem och lämnar dem symboliskt i sista branten nästan utan några svordomar alls.
Tycker ni att detta räcker? Självklart så skall denna historien ha sin beskärda del av den berömda italienska byråkratin. När vi imorse, sisådär klockan 5, gick upp, åt vår frukost och satte oss på en buss mot flygplatsen i Verona var vi relativt trötta och rätt sugna på att komma hem. När vi når flygplatsen möts vi om beskedet att flyget är något försenat, bara 45 minuter eller så till klockan 11 och det får man väl räkna med. När tiden väl är inne och vi stiger in på bussen som skall föra oss ut till planet så blir vi först stående på bussen cirka 30 minuter innan den kör ut, stannar till och kör in igen. Vi blir än en gång inslussade i vänthallen där vi blir informerade om att planet är försenat på grund av "operational issues". Luddigt kanske ni tycker, och det är helt rätt. Estimated time of departure fortsatte att stundtals öka halvtimmavis tills högtalarsystemet runt klockan 13 säger att de faktiskt inte vet när planet kan tänkas lyfta. Strax efter detta, kanske runt halv 14, blir vi till sist inslussade i bussen ånyo, utkörda till planet och denna gången får vi faktiskt gå på. På planet berättar en lätt trött kapten att hela förseningen beror på att det italienska luftfartsverket har utsatt planet för en oplanerad kontroll och vid denna kontroll har de funnit att en skruv, som enligt kaptenen "inte påverkar vår flygning överhuvudtaget", saknas. Denna skruv måste alltså ersättas, men detta måste självklart utföras av utbildade tekniker. Problemet är bara att de italienska teknikerna som finns på plats inte är godkända enligt svenska regler. Ett papper med en autentisering måste därför färdas från Sverige till Verona vilket tydligen tar flera timmar med modern teknik. Seri-jävla-öst.
Där har vi ett utdrag från min vecka i Italien, anledningen till att bitterheten har fått ta överhanden är att jag tror att underhållningsvärdet i denna är större än om jag skulle berätta om hur sjukt bra jag haft det. För jag har trots allt haft det sjukt bra.
Mongo for life
Kommentarer
Trackback
