Egenkärlek

Att skriva får mig att bearbeta sådant som hänt, även om jag inte skriver om en specifik situation. Oftast när jag skriver tvingas jag att tänka och tankeverksamheten ger upphov till det ni sedan får möjlighet att läsa.
Ibland kan jag slås av en känsla av förundran inför världens storslagenhet. Denna förundran grundar sig i att jag har svårt att greppa alla de små detaljer som utgör helheten, och hur denna helhet faktiskt ser ut. För en person som söker förståelse är sådana tankebanor ganska fruktlösa.
Egentligen borde jag sitta och öva mig på att räkna ut olika länders benägenhet att handla med varandra men istället finner jag mig själv blickandes ut över den ganska torftiga utsikt som utgör området utanför mitt vardagsrum. Nära ligger en tom lekplats, en symbol över vardagens brist på lekfullhet. Bortom lekplatsen ligger skogen med sina kala träd som liksom låter sina grenar sorgset hänga ned mot en mark de aldrig kommer nå. Ovan allt detta breder en monoton grå himmel ut sig, ett perfekt omslagspapper till detta dystra paket.
Trots detta melankoliska sinnelag som jag förmedlar tror jag ändå att de kommande veckorna kan bli intressanta. Förutsatt att jag faktiskt lyckas plugga effektivt och att "sista minuten"-insikterna är på min sida.
En fågel flög nyss förbi, den besvärade sig inte ens med att stanna till i mitt dystopiska blickfång, den valde att flyga vidare mot vackrare scenerier. Jag kan inte klandra den, det hade jag nog också gjort. Ikaros hade en poäng, även om hans utförande var under all kritik.

Vid sjöns strand satte jag mig ner, och begrundade livet. Jag fann att det var gott.
Ännu ingen framgång gällande Karthago dock...