Elegi rörande den barndom som för alltid är förlorad
Jag har en smärre småländsk invasion på mina händer. Men det är trevligt för all del, min släkt är mysig. Min pappas moster hade med sig kroppkakor som vi åt med smör, lingon och grädde. Kanske inte hälsokost, men gott är det. Jag lyckades äta tre stycken men det krävdes en viljeansträngning för att få i mig den sista, medan min far åt fem stycken utan större problem. Jag såg dock att han inte tog speciellt mycket tårta till efterrätt så även han är nog någorlunda mänsklig.
Diskussionen kring matbordet berörde även bekanta och släktingar som tydligen hade ätit uppemot elva kroppkakor och om de är byggda som alla andra smålänningar jag känner så är det en sensation.
En annan samtalspunkt var min farfar som alla var överens om var lite av ett geni. Han hade en egen verkstad där han uppfann saker och jobbade även tillsammans med något glasbruk, eller kanske flera, jag har inte så bra koll. Han dog när jag inte var så vansinnigt gammal men jag har en del minnen kvar, främst från somrarna i deras stuga på Öland. Av någon anledning har jag ett väldigt starkt minne av att han sitter på deras altan utanför ingången och jag står bakom honom och klappar på hans huvud. Jag var väldigt fascinerad av hans kala fläck som han hade på bakhuvudet, han lilla flint, som jag kärleksfullt kallade för hans måne.
Jag vet inte varför mitt minne är så dåligt när det gäller min barndom, jag minns bara korta sekvenser från lite olika åldrar som sträcker sig ända upp till högstadiet. Vissa människor kan ju nästan redogöra för vad de har haft för sig sedan de föddes, men jag är definitivt inte en av dem. Något som jag skulle klassa som ett av mina första minnen är när jag började på Melongatans dagis. Där mötte jag direkt upp med en kille som hette Jonas och vi sprang omkring och lekte. Jag kan fortfarande minnas vissa specifika detaljer om hur dagiset såg ut, men inte så mycket mer än det. Ibland tycker jag att det är trist att så mycket av min barndom är förlorad i glömska, men samtidigt har jag alltid velat leva i nuet.
Någon som jag aldrig lärde känna var min morfar. Han lämnade denna världen innan jag äntrade den. Jag har hört att han var väldigt snäll.
Det är intressant att umgås med äldre människor. Deras perspektiv på livet kolliderar med ens eget och man inser att livets ständiga cirkelrörelse är väldigt naturlig och inte så skrämmande som den vid första anblick kan tyckas. Men det kanske är lite tidigt att börja fundera på döden redan nu, jag har ju trots allt ett liv kvar att leva.
Diskussionen kring matbordet berörde även bekanta och släktingar som tydligen hade ätit uppemot elva kroppkakor och om de är byggda som alla andra smålänningar jag känner så är det en sensation.
En annan samtalspunkt var min farfar som alla var överens om var lite av ett geni. Han hade en egen verkstad där han uppfann saker och jobbade även tillsammans med något glasbruk, eller kanske flera, jag har inte så bra koll. Han dog när jag inte var så vansinnigt gammal men jag har en del minnen kvar, främst från somrarna i deras stuga på Öland. Av någon anledning har jag ett väldigt starkt minne av att han sitter på deras altan utanför ingången och jag står bakom honom och klappar på hans huvud. Jag var väldigt fascinerad av hans kala fläck som han hade på bakhuvudet, han lilla flint, som jag kärleksfullt kallade för hans måne.
Jag vet inte varför mitt minne är så dåligt när det gäller min barndom, jag minns bara korta sekvenser från lite olika åldrar som sträcker sig ända upp till högstadiet. Vissa människor kan ju nästan redogöra för vad de har haft för sig sedan de föddes, men jag är definitivt inte en av dem. Något som jag skulle klassa som ett av mina första minnen är när jag började på Melongatans dagis. Där mötte jag direkt upp med en kille som hette Jonas och vi sprang omkring och lekte. Jag kan fortfarande minnas vissa specifika detaljer om hur dagiset såg ut, men inte så mycket mer än det. Ibland tycker jag att det är trist att så mycket av min barndom är förlorad i glömska, men samtidigt har jag alltid velat leva i nuet.
Någon som jag aldrig lärde känna var min morfar. Han lämnade denna världen innan jag äntrade den. Jag har hört att han var väldigt snäll.
Det är intressant att umgås med äldre människor. Deras perspektiv på livet kolliderar med ens eget och man inser att livets ständiga cirkelrörelse är väldigt naturlig och inte så skrämmande som den vid första anblick kan tyckas. Men det kanske är lite tidigt att börja fundera på döden redan nu, jag har ju trots allt ett liv kvar att leva.
Kommentarer
Trackback
