Centennium
Detta blir mitt hundrade inlägg på bloggen och jag känner att detta föranleder en smula reflektion.
Bloggen startade till följd av mitt stora behov av att uttrycka vad jag tänker. Detta tänkta är inte alltid genialt, mycket sällan till och med, men jag ordar det trots allt främst för min egen skull, för att kunna reflektera över det. När man ser sina och andras tankar i form av text är det lättare att ta dem till sig och förstå dem.
Mina inlägg har skiftat i ton och form efter hur mina dagar har varit. Ibland har en viss dysterhet infunnit sig men allt som oftast tycker jag ändå att jag präglas av en viss positivism. Jag har även försökt hitta mitt eget sätt att uttrycka mig utan större framgång. Plattityderna är tyvärr aldrig långt borta.
Det är nästan löjligt hur mycket man påverkas av det som händer i vardagen. När jag blickar tillbaka på mina inlägg ser jag spår av både bitterhet och glädje som i efterhand kan tyckas nästan banal. Varför är min fokus alltid på nuet? Kanske ligger problemet i bloggens struktur, eller åtminstone den struktur som jag väljer att ge den, nämligen att den uppdateras i stort sett varje dag med diverse korta och koncisa funderingar kring det som hänt. Själv uppskattar jag ju mer att läsa bloggar där författarna faktiskt lägger ner en del arbete på sina inlägg eftersom dessa inlägg faktiskt ger mig något men jag tror att för min egen blogg så har jag inga sådana ambitioner... Den är snarare till för att jag skall få utlopp för det jag tänker, hur trivialt det än må vara.
I denna bloggs begynnelse var jag relativt kritisk till bloggar i allmänhet men jag har faktiskt kommit att uppskatta dem mer och mer som ett verktyg att bearbeta sitt eget psyke. Det finns ju dock fortfarande mycket i bloggarnas sfär som bara är idiotiskt men det får stå för dem. Men vem är jag att döma egentligen, jag skrev ju just att jag skriver för mig själv. Kanske är det fler som tänker så?
I förhoppningen att de kommande hundra inläggen blir bättre så avslutar jag med en bild som för mig representerar den ultimata lyckan. Det blir inte mycket bättre än så här gott folk:
Bloggen startade till följd av mitt stora behov av att uttrycka vad jag tänker. Detta tänkta är inte alltid genialt, mycket sällan till och med, men jag ordar det trots allt främst för min egen skull, för att kunna reflektera över det. När man ser sina och andras tankar i form av text är det lättare att ta dem till sig och förstå dem.
Mina inlägg har skiftat i ton och form efter hur mina dagar har varit. Ibland har en viss dysterhet infunnit sig men allt som oftast tycker jag ändå att jag präglas av en viss positivism. Jag har även försökt hitta mitt eget sätt att uttrycka mig utan större framgång. Plattityderna är tyvärr aldrig långt borta.
Det är nästan löjligt hur mycket man påverkas av det som händer i vardagen. När jag blickar tillbaka på mina inlägg ser jag spår av både bitterhet och glädje som i efterhand kan tyckas nästan banal. Varför är min fokus alltid på nuet? Kanske ligger problemet i bloggens struktur, eller åtminstone den struktur som jag väljer att ge den, nämligen att den uppdateras i stort sett varje dag med diverse korta och koncisa funderingar kring det som hänt. Själv uppskattar jag ju mer att läsa bloggar där författarna faktiskt lägger ner en del arbete på sina inlägg eftersom dessa inlägg faktiskt ger mig något men jag tror att för min egen blogg så har jag inga sådana ambitioner... Den är snarare till för att jag skall få utlopp för det jag tänker, hur trivialt det än må vara.
I denna bloggs begynnelse var jag relativt kritisk till bloggar i allmänhet men jag har faktiskt kommit att uppskatta dem mer och mer som ett verktyg att bearbeta sitt eget psyke. Det finns ju dock fortfarande mycket i bloggarnas sfär som bara är idiotiskt men det får stå för dem. Men vem är jag att döma egentligen, jag skrev ju just att jag skriver för mig själv. Kanske är det fler som tänker så?
I förhoppningen att de kommande hundra inläggen blir bättre så avslutar jag med en bild som för mig representerar den ultimata lyckan. Det blir inte mycket bättre än så här gott folk:
Kommentarer
Postat av: Ull
Äntligen Nicklas, äntligen! Vi (me, myself and I) har saknat snön på eder blogg, keep it up! =)
Trackback
