Känslosamt värre
Har just tittat på The Deer Hunter och kände att jag behövde lätta hjärtat en smula. Den filmen, som jag bara sett två gånger i mitt liv, får mig att bli väldigt ledsen. Jag vet inte om det bara beror på att det är en väldigt sorgsen film eller för att den på ett väldigt grundläggande plan påminner mig om min egen dödlighet. Med min existentialistiska livssyn kan det vara svårt att finna tröst, men jag tror inte heller att det är tröst jag vill ha. Jag vill kunna reflektera över döden utan att känna vemod, men jag antar att det är en del av det mänskliga psyket och inget jag bör kämpa mot. Ibland kanske man måste känna vemod för att inse saker om sig själv, det är åtminstone det jag vill tro.
Det finns en mängd filmer som påverkar mig starkt och de har ofta gemensamt att de behandlar mänsklig svaghet, sorg och tragiska livsöden. Lite fånigt egentligen att bli påverkad av filmer över huvud taget, men till mitt försvar så kan jag väl tillägga att det handlar om välgjorda filmer med bra skådespelare. Det är det som behövs för att det ska kännas äkta.
I Deer Hunter så känns varje scen extremt äkta och skådespelet är stundtals fantastiskt. Vettigare film än så får man leta efter.
Nu skall jag vila mig iform inför imorgon, kanske gästar löpspåren innan det blir dags för festligheter. Bättre förberedelse än så finns inte.
Guten nacht.
Det finns en mängd filmer som påverkar mig starkt och de har ofta gemensamt att de behandlar mänsklig svaghet, sorg och tragiska livsöden. Lite fånigt egentligen att bli påverkad av filmer över huvud taget, men till mitt försvar så kan jag väl tillägga att det handlar om välgjorda filmer med bra skådespelare. Det är det som behövs för att det ska kännas äkta.
I Deer Hunter så känns varje scen extremt äkta och skådespelet är stundtals fantastiskt. Vettigare film än så får man leta efter.
Nu skall jag vila mig iform inför imorgon, kanske gästar löpspåren innan det blir dags för festligheter. Bättre förberedelse än så finns inte.
Guten nacht.
Kommentarer
Trackback
