Författarskapet.
Jag brukar sällan skriva mer än en gång per dag, ibland inte ens det, men idag känner jag mig benägen att skriva lite mer.
Jag vet dock inte riktigt vad jag har att säga, ibland känner man bara ett stort behov av att skriva. Ungefär som det är med att prata med folk så behöver det kanske inte alltid finnas en anledning, man är mest ute efter kontakten. Skrivande är u tyvärr en ganska solitär aktivitet men jag gillar att bara skriva tills det kommer fram något intressant. Allt som ofta blir det inte så intressant dock. Som nu.
Man kanske borde ha en annan infallsvinkel på det hela... Allt jag skriver kan ju trots allt rent hypotetiskt läsas av vem som helst. Man borde hålla sig till en betydligt högre standard. Men vad är bra skriverier? Jag har inte riktigt spetskompetensen för att beskriva hur man gör tillverkar spets. Förlåt ordvitsen, men konstigt nog var det inte meningen. Så, facklitteratur stryker vi.
Poesi har inte heller det varit min starka sida. Jag kan ibland uppskatta poesi, men jag är rädd att om jag skulle försöka mig på att författa min egen skulle jag bara skapa något pretentiöst och innehållslöst.
Nej, mina skriverier får nog även i fortsättningen behandla så banala ting som min egen vardag och mina allmänna funderingar kring livet. Exempelvis:
Jag tittar nästan varje kväll på en spindel som bor utanför mitt fönster. Den sitter där oavsett väder och väntar på att något skall flyga in i dess nät. Den är ganska stor, i motljus ser den ut som en korsspindel. Följdfundering: Hur ser en korsspindel ut i motljus?
Jag har aldrig tyckt om spindlar, det är något med hur de rör sig och hur de ser ut... Denna speciella spindel har dock blivit lite av en husspindel. Den kommer fram varje kväll när jag sitter och pluggar i vardagsrummet och bara sitter där i sitt nät och ser elak ut. Hur ser en korsspindel i motljus elak ut?
Många viktiga frågor har väckts, men nu är det dags att dricka vatten. Min springrunda gav mig en obotlig törst. Omotiverat.
Jag vet dock inte riktigt vad jag har att säga, ibland känner man bara ett stort behov av att skriva. Ungefär som det är med att prata med folk så behöver det kanske inte alltid finnas en anledning, man är mest ute efter kontakten. Skrivande är u tyvärr en ganska solitär aktivitet men jag gillar att bara skriva tills det kommer fram något intressant. Allt som ofta blir det inte så intressant dock. Som nu.
Man kanske borde ha en annan infallsvinkel på det hela... Allt jag skriver kan ju trots allt rent hypotetiskt läsas av vem som helst. Man borde hålla sig till en betydligt högre standard. Men vad är bra skriverier? Jag har inte riktigt spetskompetensen för att beskriva hur man gör tillverkar spets. Förlåt ordvitsen, men konstigt nog var det inte meningen. Så, facklitteratur stryker vi.
Poesi har inte heller det varit min starka sida. Jag kan ibland uppskatta poesi, men jag är rädd att om jag skulle försöka mig på att författa min egen skulle jag bara skapa något pretentiöst och innehållslöst.
Nej, mina skriverier får nog även i fortsättningen behandla så banala ting som min egen vardag och mina allmänna funderingar kring livet. Exempelvis:
Jag tittar nästan varje kväll på en spindel som bor utanför mitt fönster. Den sitter där oavsett väder och väntar på att något skall flyga in i dess nät. Den är ganska stor, i motljus ser den ut som en korsspindel. Följdfundering: Hur ser en korsspindel ut i motljus?
Jag har aldrig tyckt om spindlar, det är något med hur de rör sig och hur de ser ut... Denna speciella spindel har dock blivit lite av en husspindel. Den kommer fram varje kväll när jag sitter och pluggar i vardagsrummet och bara sitter där i sitt nät och ser elak ut. Hur ser en korsspindel i motljus elak ut?
Många viktiga frågor har väckts, men nu är det dags att dricka vatten. Min springrunda gav mig en obotlig törst. Omotiverat.
Kommentarer
Trackback
